DOK: Offkonst I: Fasta och temporära rum 2014

Fasta temporära rum”Fasta och temporära rum – ett seminarium om offentlig konst” ägde rum på STPLN i Malmö den 12/11-2014. Medverkande: Axel Lieber, Kerstin Bergendal, Gylleboverket, Ann Magnusson. Moderator: Milou Allerholm. Seminarie-DJ: Jenny Grönwall. Här kan du ta del av minnesanteckningar och dokumentation från dagen.

Program som pdf Utvärdering som pdf

MINNESANTECKNINGAR

Förmiddagens program:

Konstnärerna Axel Lieber och Kerstin Bergendal samt konstkonsulten Ann Magnusson presenterar sig och sina respektive områden/roller i förhållande till offentlig konst. Därefter frågestund med samtliga under ledning av moderator Milou Allerholm.

AXEL LIEBER

Skulptör, ursprungligen från Tyskland, men har bott i Malmö och Sverige 20 år, en av grundarna till konstnärskollektivet inges idee.

Axel Lieber

Offentlig konst

Konst i det offentliga rummet - ett fält med bredd och mångfald, både med illegala och legala konstnärliga aktiviteter, konstverk, installationer, graffiti etc.

inges idee

inges idee jobbar i ett klassiskt segment, med Public Commissions, mestadels tävlingar, går in och analyserar en plats med vissa bestämda förutsättningar, har alltid ett ramverk att ta hänsyn till, beställaren är oftast staten, regionen eller staden, där 1 procent- eller 0,5 procent-regeln gäller.

Faktorer

  • Beställare
  • Ramverk
  • Plats

Konstnärsrollen

Som konstnär kommer man in relativt sent i processen, har en tidsram att förhålla sig till, att verket ska vara permanent (I offentlig miljö) innebär också många inskränkningar, ex tekniska och ekonomiska aspekter, beställarens krav osv, jämfört med utställande konst.

Försöker lösa uppdraget på bästa sätt, ser till verksamhet, plats och kultur, inges idee har 20 års erfarenhet att luta sig mot, en viktig insikt: konstnären är en av flera aktörer, inte den enda, kräver att man tonar ner sitt eget ego, inte ”spela luftgitarr”, se till att det blir ett bra ”sound”.

Om inges idee

Fyra konstnärer som träffades i Västberlin i slutet på 80-talet och som jobbar tillsammans med uppdraghar ingen självgående verksamhet och liknar därmed ett arkitektkontor.

Processen

En kort kreativ fas – därefter en vanligtvis längre realiseringsfas. Idéprocessen börjar med en briefing, platsbesök, sen kommer första idéutkast som bearbetas vidare, oftas genom Skype och email. Därefer framställs en presentations skiss, som förklarar idén.

Vinner man förslaget inleds realiseringsfasen, då det inte händer så mycket kreativt, liknar mer projektledning, men olika projekt går hand i hand och om lott så man är upptagen med flera moment parallellt.

Ex på verk signerade inges idee

 samtliga foton: © inges idee

 

KERSTIN BERGENDAL

Bildkonstnär, född i Sverige, bosatt i Danmark, arbetar med plastspecifik och tillfällig konst. Berättar här endast om två verk som representerar den flyktiga konsten i förhållande till ett offentligt rum.

Kerstin-Bergendal

Verk 1

I en park i Köpenhamn, Søndermarken, med stora gamla träd, många människor vistas i parken, här sker många kulturaktiviteter i utemiljön.

Kerstin kom in i projektet 2003 i samband med en utställning bestående av flyktiga ingrepp i parken.Började med att vandra omkring i parken och leta efter en plats att gripa in i, såg en massa hundar och insåg att väldigt många hundägare vistades i parken, för att det var tillåtet att rasta hundar utan koppel. Fick en idé om att skapa en plats för den här ”klubben”,

Började fotografera hundarna och deras ägare bygga på en spiralbänk, satte upp en anslagstavla, många nyfikna hundägare dök upp, det visade sig att de stod för en historia som var ngn annans än parkens. En konflikt mellan hundälskare och människor som inte tycker om hundar, p g a rädsla, hundbajs etc. Bänken utformades som en spiralformad bänk som skulle kunna vara slags ”klubbhus” en mötesplats/ forum för hundägarna, med en anslagstavla. Medförde att konflikten lättade och att man ville behålla verket.

Parkförvaltningen hade haft en klar bild av parken som exkluderade hundägarna, vilade på en borgerlig grund, såg den som något man skulle spatsera genom.

Verket gav alla inblandade ”mentala styltor”. Alltså en skruvad synvinkel -  som gör att man kommer upp en bit, men som gör det komplicerat att gå, och just precis därför erbjuder en annan avläsning av det välkända; det sker en förskjutning som gör att man uppfattar t ex en trottoarkant man inte sett tidigare och som på styltor blir en stor barriär. Med sitt bidrag kunde Kerstin på samma sätt framkalla en alternativ bild av hundägarna, och av vad parken kunde ha varit tillsammans med de som befolkade den varje dag.

Om att ”producera rum”: Vi skapar allesamman bilder av alla de rum vi använder ( ref Henri Lefevbre Production of Space) Inte bara hundägare producerar bilder av sin park. Vårt samhälle vilar på, att vi delar upp kunskaper och erfarenheter i olika kunskapsrum. Var och en med sina kikare, måttstockar, regelböcker.

Konstnären har en roll som tvärgångare.

Ingen ställer frågor om vad konstnären gör, dörrarna är öppna och därför blir konstprojektet som en temporär zon för en annan regim – en bro mellan kunskaperna.

Verk 2: PARK LEK

Hallonbergen i Sundbyberg utanför Stockholm. Sundbyberg har 50 000 invånare, en av Sveriges snabbast växande städer, Kerstin bjöds in som Artist in Residence under ett år av Marabouparken konsthall i Marabous gamla parkområde.

Utgick från den gamla parkleken, en institution präglad av tre saker:

  • banal struktur (ingen tung institution, litet skjul och en tant, en bemannad lekplats)
  • inga fasta aktiviteter, en frivillig relation
  • extremt lokalt rum

Inledde med att bjuda två damer på kaffe:

  • direktör för stadsplaneringen
  • direktör för kultur

De hade aldrig pratat med varandra, och aldrig riktigt pratat om parker heller, vad de visste var att de såldes som tomter till byggherrar. De berättar att parkområden nu säljs gradvist, till ny bebyggelse.

Ett specifikt projekt var just på väg till samråd. Kerstin tog planskissen och började gå runt i området, hon filmade intervjuerna och lade ut dem på nätet. Etablerade en fysisk punkt för förhandlingar och samtal om planförslaget i det lokala köpcentret. Mer än 300 personer träffades fyra gånger. Resulterade i ytterligare en runda och möjlighet att konkretisera. Kerstin fick etablera ett temporärt rum, mitt på torget i Hallonbergen Centrum, där det pågick förhandlingar i Kerstins regi under ett år och fyra månader.

Samarbete med kommunen – som upprättade ett särskilt ett kommunalt projekt, och samtalet utgick från olika nedslagsområden. Ett Rosa Rum  var ramen om tre träffar i veckan på kvälstid. Kerstin använde väggen som en loggbok, så fort något blev konkret, resulterade det i modeller och mer utformade projekt.

Kerstin och projektsekretariatet intog en lyssnande roll, öppnade för konflikter, som är en sorts tabu när det gäller det offentliga rummet. Miljonprogrammens invånare är politiskt svaga röster, så mycket har redan tagits ifrån den, som barnmorskan, sporthallarna, t o m en del av berget som Hallonbergen står på. Byggherrarnas bilder är egentligen ren fantasi. Här har konsten en slags makt att lägga fram alternativa bilder, andra sätt att tänka stad.

Kommunen följer regler och skal arbeta för allmänheten. Nu har Sundbybergs stad en annan bild av allmänheten - namn på dem, som är allmänheten. Kommunfolk, byggherrar och invånare har fått en relation till varandra, en annan bild av varandra och av de verksamheterna.  Lite som med hundägarna; mellan de som bestämmer och de som brukar bli bestämda över har det i stället uppstått en relation.

Den 12 maj 2014 fattade man beslut om att planera med utgångspunkt i projektets förslag

Vad är då konstverket i detta?

  • en princip
  • ett bevis
  • en re-definition
  • ett svagt territorium
  • en platsens saga
  • en rubbad ordning

 

ANN MAGNUSSON

Ann Magnusson, konstkonsult, projektledare, verksam i Stockholm och involverad i ett stort antal uppdrag, både privata och offentliga, har en bakgrund som konstnär och socionom, flera uppdragsgivare, t ex Statens konstråd, Stockholm konst, Vasakronan, Landstinget Östergötland – ser väldigt olika ut.

Ann Magnusson

Huvudsakligen handlar uppdragen om att tillföra platsspecifik, platsintegrerad och permanent placerad konst. Men även inköp av konst & beställning av konst av mer tillfällig eller tidsbegränsad karaktär.

På ett övergripande plan handlar det också om att analysera situationer, platser, produktions- och arbetsmetoder och organisationsstrukturer för att se hur konsten och konstnärliga perspektiv kan integreras i olika sammanhang och rum. Med rum menas inte en rumsuppfattning utan flera och att vi rör oss i både fysiska, sociala, virtuella, imaginära och mentala rum och i en växelverkan dem emellan.

Beställarfunktionen kan också komma från väldigt olika håll, både stora och små aktörer.

Arbetet handlar ofta om att långsiktigt utveckla nätverk, strategier och samarbeten. Och att komma in i organisationer och system av helt olika karaktär. Främst fokus på med konst i initiala skeden, förstudier och konstprogram, en konstnärlig ingång, bygg- och konstprojekten kan ibland ses som ett slags dysfunktionella familjer där balansen behöver omstruktureras och gränserna och mandaten tydliggöras.

Det råder en ständig kamp kring vilka värden som lyfts fram i samhällsplanering, stadsutveckling och byggande. Och det blir allt svårare att hävda utrymmet för det komplexa, humanistiska och omsorgsfullt gestaltade.

Frågan är om samhällsplaneringen i första hand handlar om att skapa en illusion av öppenhet, medborgarinflytande och tillgänglighet. Hur påverkar det konsten? Enbart spektakulära satsningar på monumentala byggnader, kortsiktiga medborgarrelaterade konstprojekt och uppseendeväckande konstverk kan genom sin blotta existens sällan i grunden förändra en plats eller ett samhälle.

Frågorna har ökat om vad konst överhuvudtaget ska vara bra för om den inte kan används för att skapa status eller mervärde, om den inte gör patienter friskare och mer harmoniska eller städer mer attraktiva. Viktigt med olika former för nytta där något inte är till enbart för något annat och att ständigt reflektera över vems nytta och behov…

Kulturministerns idé om att: Konst ska göra samhället mer hållbart. Vad innebär det för konsten.

HUR?

Det är positivt att konsten används och brukas, men formerna för den offentliga konsten är både dynamiska och svårhanterliga, ökning av argumentation, mellanhänder, upphandlingsfrågor, en stor eftersläpning på beställarsidan gällande vilken typ av konst man beställer, fortfarande beställs mest fysisk och föreställande konst på plats. Frågan är hur vi kan ta tillvara utvidgningen av konstnärens kompetens på ett mer genomtänkt vis? Det offentligas roll och ansvar och kulturpolitiken och samhällets utveckling är i förändring liksom konstnärers sätt att arbeta med offentlig konst.

FRÅGESTUND

Kerstin Begendal, Axel Lieber, Ann Magnusson och Milou Allerholm

Kerstin Bergendal om Hallonbergen:

Invandrarkillarna på filmen "antastade" hon på tåget eller sökte upp på deras enda mötesplats. Kvinnor deltog inte lika mycket i samtalen då det kan anses skamligt att uppträda på öppen plats. Det rosa rummet var rosa för att Hallonbergens tunnelbanestation är målad rosa. Kerstin använde Youtube som kanal för sina intervjuer.

Konstnärsrollen - en skateboard, kan användas strategiskt, ex ”jag vet inte för jag är konstnär” och i andra situationer med en näve i bordet: ”det tycker jag, för jag är konstnär”.

Konstnären och miljonprogrammen Fråga från publiken: Ska konstnärer behöva jobba på det här sättet eller ska man uppfinna en ny arbetsroll?

Ann Magnusson: sådana här projekt kan inte göras av vilken konstnär som helst och behöver kanske inte nödvändigtvis vara en konstnär – vi måste vara kritiska, öka medvetenheten hos yngre och oetablerade konstnärer. Kul med uppdrag! Men vad är det för slutsatser, behov eller motiv som ligger bakom? Fantastiskt att vi får pengar till konst! Men hur ska vi se på det här? Att konsten bland annat ska till miljonprogram har väckt starka reaktioner, man måste titta på det längre perspektivet också.

Fast vs temporärt?

Det ena utesluter inte det andra men tyvärr ställs det ena ofta mot det andra idag.

Inlägg från publiken: Kan det vara så att temporära projekt riktar sig främst till miljonprogrammen och fattigare stadsdelar, medan den permanenta konsten hamnar i välbärgade områden. Vad är det som gör att invånare från Miljonprogrammen förväntas delta men inte de välbärgade?

Ann: Viktigare att fundera över om vi producerar konst som stänger ute olikheter och exkluderar andra. Det vi kan börja med är kanske att fråga oss varför, för vem och i vems syften konsten produceras och placeras i samhällsmiljön och varför olika satsningar görs på olika platser, t ex med vissa satsningar i mer välbärgade områden och andra i utsatta områden.

 

Eftermiddagens program

Elin Maria Johansson, Etta Säfve och Jona Elfdahl presenterar Gylleboverket. en konstnärskollektiv på Österlen. Därefter frågestund med moderator och publiken. Avslutningsvis paneldebatt ledd av Milou Allerholm med: Axel Lieber, Kerstin Bergendal, Ann Magnusson, Etta Säfve och Elin Maria Johansson. 

GYLLEBOVERKET

Fem ensamma konstnärer i Stockholm sökte arbetsro och bra arbetsplats, köpte ett gammalt sågverk med inventarier, hade ett stort arbete framför sig, flyttade ner på sommaren för att spela in en långfilm till vintern.

Etta Säfve, Jona Elfdahl och Elin Maria Johansson

Hade sökt pengar men tröttnat på det, ville göra ngt själva, men det krävde ett stort rum. I filmen använde de interiörer från Gylleboverket. Sedan dess har flera externa filmproduktioner varit där och arbetat, bl a en dansk produktion.

Samtliga har sina individuella konstnärskap vid sidan om, men Gylleboverket är i hög grad ett konstprojekt som de alla driver gemensamt. Inledningsvis kom folk som ville köpa kranar, tegelpannor och annat, de var hemtama på platsen, folk trampade in, vana att ha tillgång till den.

Verksamheten

Filmintresset har de gemensamt, har därför också startat upp en Folkets Bio, där de visar film, driver filmpedagogisk och normkritisk verksamhet med elever, föreläsningar och utställningar, arrangerar också en återkommande performancefestival.

Gylleboverket har en överbyggande grundtanke kring möten, vill skapa en plattform för samtal, låta folk träffas kring t ex mat, som ett sätt att komma förbi murar och förhindra maktstrukturer, jobbar resurssnålt och tvingas hela tiden gå ut till närproducerande bönder, lokala invånare och andra lokala samhällsaktörer – på så sätt har detta också blivit ett inslag i deras verksamhet.

  • Det övergripande temat är vi och dem.
  •  Filmproduktion var det första konstnärliga samarbetet som Gylleboverket utförde.

I ett annat projekt under Påskrundan i år tog de tillvara på platsers fysiska och sociala egenskaper och utgick från Gylleboverket som kulturhistorisk plats. Skapade en scenisk och interaktiv installation på ett ingenmansland bakom sågverksbyggnaderna upp. Svårt att särskilja vad som tillhörde platsen från början och vad som var scenografiska delar, en utgrävning på platsen långt tillbaka, en relation mellan två människor som bott där för mycket länge sen.

Platsen är både en konstinstitution och en offentlig plats, folk från trakten ville först inte ta på sig hörlurar eller titta på konst, de kom för att köpa tegelpannor, men eftersom installationen använde historier som kom från dem, blev de lockade att stanna kvar och ta del av projektet. Positiv respons från de lokalinvånare som deltar, har varit med om ngt de aldrig har varit med om förut, vilket får dem att återvända.

En spännande aktuell situation i Sverige, med många nyinflyttade som hamnar på flyktinganläggningar i Skåne, på platser med många Sverigedemokrater. Två grupper som pekar ut varandra som ”de andra”, invandrarna som syndabockar, Sverigedemokrater som rasister. Gylleboverket vill möjliggöra något båda läger kan ta del av i en gemensam riktning, få dem att mötas, ex. en föreläsning med två papperslösa ute på Gylleboverket.

Försöker återskapa delar av en storstadsmiljö på landet, etablera den världen i en mer ekonomiskt hållbar ram som tillåter arbetsro och lägre levnadskostnader, så att man som konstnär får tid och råd att jobba i sin ateljé.

I Stockholm ständigt samma referenser, liknande möten och människor, så som det blir när man bor länge på en och samma plats och jobbar med samma människor. Mötena ute på Gylleboverket inspirerar till något annat.

 

FRÅGESTUND 

Milou Allerholm: Ni berättar om personer som kommer för att köpa tegelpannor, som nu motsträvigt låter sig lockas av er att titta på konst i stället. Ska man tvinga folk att titta på konst? Varför måste folk delta?

Grindarna står öppna, idag vet folk att där inte säljs några tegelpannor längre, men de kommer ändå, av nyfikenhet, dyker upp, där finns ett kafé, bjuder in till samtal om annat än tegelpannor.

Fråga från publiken: Varför ska de ta del av er verksamhet?

För när de gjort det, när de har gått rundan, så har det hänt något i dem, värt att pressa lite grann för att få en mild och vän övertygelse, man måste vara försiktigt, inte missbruka förtroendet, många motvilliga i början, men modigare nästa gång, fler och fler kommer.

Viktigt att folk känner sig delaktiga, dyker kanske upp för att kolla på konst med kompisar nästa gång, om så bara för att mötas som människor, inte enbart som konstnär – besökare.

Att nå människor – inte bara ett problem på landsbygden, lika stort problem i Stockholm, handlar om ett driv att nå bortom gallerisfären, till andra människor.

Kerstin Bergendal: Berättar om ett konstnärskollektiv i England som använder samma strategi. Har gjort det till en policy att allt som händer i deras regi ska ha något med lokalområdet att göra. Alla konstnärer som kommer dit använder det som finns där - en fantastisk institution med mycket teoribildning.

Ann Magnusson: Vad är riktiga människor? Vem ska lära någon något och vem är god? Viktiga frågor att ställa sig hela tiden när man arbetar med konst, ex ”papperslösa” och ”Gylleboverkare” möts inte på lika villkor.

Jona Elfdahl: satt i den lokala bastun med Sverigedemokrater under valnatten, avvisar dem inte som rasister och har inte valt bort dem, i stället tagit med dem på filmer, går inte i klinch med dem i den frågan för att långsiktigt öppna upp samtalet om vi och dem.

Där finns en hård hierarki inom konstvärden som bestämmer vem som får räknas som konstnär och inte. Det isoleras oss så att autodidakter, konstnärer som inte utbildat sig på någon institution har svårt att vara med på lika villkor. I förlängningen leder det här expertsamhället till att vi konstnärer får vara kreativa och den övriga befolkningen inte skall vara det. Jag tycker det är roligare med konst som väcker lust att tänka vidare, som får en att vilja jobba på själv en konst som väcker beundran.

Kommentarer från publiken: Ni nämnde era individuella konstnärskap i förbifarten, men man ser tydligt att ni är en grupp, syns på det ni gör och hur ni står där tillsammans, vilket är beundransvärt.

Inom Skånes dansteater talar man om upplevelserätt, det är publikens rätt att bli glada, arga eller ledsna över det som presenteras på scen, fantastiskt att ni lägger ner så mycket tid på att möta er publik.

 

PANELDEBATT

Milou Allerholm: Har det skett en förändring inom offentlig konst sedan 90-talet? 

Kerstin Bergendal, Etta Säfve, Elin Maria Johansson, Axel Lieber och Milou Allerholm

Axel Lieber: i början av 90-talet gick de flesta under label ”traditionell”, abstrakta skulpturer, modernistiskt, inges idee sökte en annan vinkling, nu ser man t ex mycket fler ljudverk, förr använde man mer klassiskt material, mer variation nu, den offentliga konsten har också de senaste tio åren präglats av att den blivit mer processinriktad, samma situation i Tyskland som i Sverige. När det gäller beställningar åt nybyggda sjukhus, skolor, bibliotek, präglas de av brist på önskemål från beställarens sida till skillnad från privata.

Ex från projekt i Kanada, gick först bra men landade i ett helvete i samband med en valrörelse och en hetsig debatt som handlade om offentliga medel som läggs på konst, ledde till en annan strategi och ett mer community based arbete.

Offentlig konst är ett mycket provokativt fält, där det händer mycket hela tiden. Kräver mycket kunskap, utifrån ett globalt perspektiv, t ex japansk kultur tillåter inga spetsiga saker som pekar mot någon.

Kerstin Bergendal: Synen på konstnären har förändrats, jmf en av Sveriges mest berömda konstnärer Erland Cullberg på operakällarens bakficka omgiven av slipsklädda herrar, väldigt långt från hur man idag uppfattar konstnären, här har skett en förskjutning, idag ses konstnären som ett proffs på det hen gör och man har en respekt för hens kunskap.

Det finns en osäkerhet bland de som förvaltar stad och stat, som om man inte riktigt vet vilken väg man ska gå; en kompass som börjar spinna när mer kreativa elementet släpps in.

Ann Magnusson: Menar att beställaren har mer att säga till om (vilket delvis motsäger det Kerstin berättar). Idag är man betydligt mer medveten om hur man använder sina pengar, ökade krav på att utvärdera, evaluera och redogöra vad pengarna går till, sätter krav på att man måste uppnå resultat, man blir rädd att göra fel, t ex blåsvädret kring inges idee i Kanada.

Milou Allerholm: Vår samtids tycks präglad av en generell vurm för mätbarhet, ger ex på den stora kvalitetsutvärdering av konsthögskolan i Stockholm hon nyligen varit med om, handlar om att studenter, betraktade som konsumenter, ska kunna välja rätt. Utbildningen gratis i Sverige, kanske mer förståeligt i England, där en konsthögskoleutbildning kostar en massa pengar.

Ann Magnussons arkitektbild om hur det ser ut på ett torg, annat ex. på arkitektbilder då och nu, då bibliotek, lekplatser etc - det som ritas in idag är konsumtion - men verken som visats idag verkar inte tyngda av konsumtion men de får olika betydelser beroende på i vilket sammanhang de placeras.

Gentrifiering

Kerstin Bergendal: Vad händer om Park Lek lyckas? Blir det de människor som arbetat fram projektet som får ta del av det? Eller tvingas de flytta ut, p g a hyreshöjningar.

Axel Lieber har en ateljé på Hökarängen, konstnärer tilldelas lokaler i socioekonomiskt svaga stadsområden för att bidra till värdeökning.

Det längre perspektivet

Ann Magnusson: Många förväntningar kring konstprojekt: nu äntligen ska det hända ngt nytt! Alla vill få det bättre. En pott pengar kommer till projektsamarbete med Regionplanekontoret, barn- och ungdomspsykiatrin i ett område involveras, men vad händer när alla har lämnat skeppet? När konstnärerna och andra projektdeltagare försvinner? Hur tar man tillvara på erfarenheterna? Vad händer med verket? Hur underhålls det? Vilka konsekvenser får det vi gör och hur ska vi ta om hand det? Vad är det vi vill göra? Detta ställer höga krav på en form av kontinuitet och omsorg, som vårt samhälle sällan uppfyller.

Axel Lieber: Det långa perspektivet som råder när det gäller offentlig konst – ett verk som ämnas stå där hela tiden. Hur ser det ut om 15 år? Måttstocken är alltid att göra bra konst; något som kan försvaras långt fram i tiden.

Konstnären som språkrör

Från publiken: Kerstin pratar om synvinklar, letar och lånar, Gylleboverket letar i viss mån också vinklar. Vem har rätt att låna andras röster, låna synvinklar?

Elin Maria Johansson: Det är en del av arbetet att vara konstnär, att tillåta sig själv sätta sig in i andras liv och situationer.

Inlägg från publiken: Vad ger dig rätten att göra det? Elin: Vad hindrar dig från att göra det? Svar: Att du då för någon annans talan.

Kerstin Bergendal, Etta Säfve, Elin Maria Johansson och Axel Lieber

Kerstin Bergendal: Det finns många personer idag som inte har någon talan, ingen röst alls i det offentliga rummet, ”Du förstod något som jag inte förstod förrän jag hörde mig själv.” Genom att lyssna på människor som i vanliga fall inte blir lyssnade på kan konstnärer göra skillnad. Konst ska prata om det som är det viktigaste i livet, det är vår uppgift, men då gäller det att lyssna ordentligt och formulera frågeställningar som kan diskuteras tillsammans. Ex en kvinna som inte kan säga ”gunga” men vill att där ska finnas en så att hon kan gunga sitt barn, konstnären som förmedlare/språkrör mellan invånare och beslutsfattare, ge röst åt de svaga.

Vi och dem

Milou Allerholm: Besväras av att seminariet som helhet har genomsyrats av en så stark retorik av ”vi och dem”, ett starkt tankemönster som vi i stället bör motverka?

Kerstin Bergendal: ”Vi och dem” är ett grundförhållande för de flesta, själv arbetar hon med politiska strukturer.

Konstnärens ansvar

Ex Thomas Hirschhorn, monument som en hyllning till George Bataille, placerat i ett bostadsområde utanför Kassel, man kommer dit utelämnad till sina fördomar, byggnaden var tillfällig, besökaren kunde använda rummet som ett monument, skapade debatt kring om det var nedlåtande/patronizing, om Hirschhorn gick över huvudet på folk, Karen Bishop menade att det var tvärt om, varför inte lägga ett monument som hyllar George Bataille just där – en som blottlägger konflikten som offentlig konst har i sig, konstnären har ett större ansvar.

Ann Magnusson: Tycker att konstnärer generellt ställer höga krav på sig själva och är extremt ansvarsfulla jämfört med ”andra” (skrattar)

Milou Allerholm: Är inte en del av konstnärens roll att vara totalt ansvarslös? Så var hamnar vi då?

Etta Säfve: Det normkritiska filmprogram som Gylleboverket presenterar är inte bara provocerande på landet, utan även i staden, landsbygden – en plats som präglas av stor främlingsfientlighet och antagonism.

Kan Gylleboverket som plats öppna upp för lösningar gällande den rådande politiskt komplicerade situationen?

G: Vi försöker hitta en form för det, jobbar mycket med ”vi och dem”, kan man genom konsten eller genom ett sådant här projekt lösa liknande konflikter? Gylleboverket är fortfarande under uppbyggnad.

Pedagogiskt perspektiv?

Hur kan man arbeta pedagogiskt kring offentliga verk?

Axel Lieber: Visst kan man ordna en föreläsning, ge en introduktion, skriva en text - men han eftersträvar också ett möte utan förmedling. En viktig funktion som den offentliga konsten har är att den bemöter människor som inte känner till verket alls, en process som har ett värde i sig, andra dagen ser du det kanske på ett annat sätt, verket skapar en öppen bild - förmedling i all ära, men konsten får inte bara bli pedagogik.

Paneldebatt

Om makt och politik

Ann Magnusson: Aktivera processer som präglas av förhandling och demokrati och som banar väg för konsten som ögonöppnare, hennes roll – att få beställare våga ta ett steg till, inte bara efter förväntningar eller det man redan känner till. Vad konst är ser väldigt olika ut i människors huvuden - färgen grön kan vara politiskt – i det offentliga rummet är allt politik, väldigt lite behöver sticka ut för att det ska skapa oerhört starka reaktioner.

Hur politisk får man vara i offentlig konst?

Ann Magnusson: All konst är politisk, ex Jonas Dahlbergs verk i Utøya, väldigt diskuterat, Feiler installation på historiska museet - israels ambassadör som sparkade ner konstverket

Milou Allerholm: Om regeringens politiska direktiv till Statens konstråd, 213 miljoner kr ska berika miljonprogrammen med krav om ett tydligt medborgarperspektiv - ett starkt politiskt direktiv, antingen följer man det, då är man politisk, eller så följer man det inte, då är man också politisk.

Kerstin Bergendal: inte intresserad av skandaler - utan av vad det är vi har här och nu, känner sig mycket politisk bara av att hon använder intuition och ett annat perspektiv som ifrågasätter maktens.

Follow the money

Publikinlägg kring de ekonomiska aspekterna kring konst, väckte slutligen frågor som:

  • Vem tjänar på ditt verk, på att betala dig för att uttrycka dig?
  • Vem är det du talar till?
  • Vem kan tänkas tjäna på ett konstverk och på vilket sätt?
  • Om det finansieras av statliga/privata aktörer etc.
  • Väljer man mig och det jag gör, så passar jag in. I vilket sammanhang då?
  • Vem tjänar på vårt arbete och varför?

 

Dokumentationmarika